Imamens (fvmh) moral och dygder

Imam Kadhim (fvmh) kallades för ”Kadhim” p.g.a. hans tålamod gentemot förtryckare och att han svalde sin ilska, och var känd som al-’Abd al-Salih (Den rättfärdige tjänaren) p.g.a. hans förträffligheter.

Att köpa och befria slavar var en av Imamens (fvmh) program i andakt, i sådan grad att han köpte fler än 1000 personer under sitt liv och befriade dem i Guds väg och för att attrahera Hans tillfredsställelse och nöjdhet.

En av vår sjunde Ledares tydligaste egenskaper är hans generositet och givmildhet i Guds väg.

Det är p.g.a. detta som historikerna är objektivt enade om att Imam Musa ibn Ja’far (fvmh) var en av sin tids kända och generösa personer och som gav sina egendomar, som han själv intjänat via jordbruk, till samhällets verkligen behövande och hjälplösa personer. Följaktligen fick den noble Imamens generositet och givmildhet ett starkt och djupt fäste i folkets hjärtan, vilket ledde till att ordspråk om det var vanligt i Medina. Ibland sa folk när de talade med varandra: ”Det är förvånansvärt att någon, trots att den fått Musa ibn Ja’fars säck av generositet, ändå uttrycker sig vara fattig och behövande.”

Imam Musa ibn Ja’far (fvmh) letade väldigt mycket efter fattiga personer. På nätterna brukade han hälla pengar, mjöl och dadlar i ett kärl och leverera det till Medinas fattiga med olika hjälpmedel, samtidigt som de inte visste vem de fick det ifrån.

Imamens (fvmh) kompanjoner och lärlingar

Följande personer kan nämnas tillhöra Imam Kadhims (fvmh) kompanjoner:

Yunus ibn ’Abd al-Rahman, Safwan ibn Yahya, Muhammad ibn Abi ’Umayr, ’Abdullah ibn Mughirah, Hasan ibn Mahbub, Ahmad ibn Muhammad ibn Abi Nasr Bazanti (dessa först nämnda sex personer tillhörde samrådets kompanjoner), Ali ibn Yaqtin, Muhammad ibn Khallad, ’Abd al-Rahman Bajali, Ali ibn Ja’far, Hussein ibn Ali ibn Fadhdhal, Dawud al-Riqqi, Musa ibn Bukayr och Isma’il ibn Mahran.

Ett urval av Imamens (fvmh) tal

”Tålamod gentemot ensamhet visar på intellektets styrka. Vem som än därmed tänker på Gud, den Välsignade och Upphöjde, distanserar sig (i’tazala) ifrån den här världens folk och de som är inklinerade till den, och fattar tycke för det som finns hos sin Herre. Gud kommer då att vara dennes Sällskap i [dennes] fruktan, dennes Hjälpare i [dennes] ensamhet, dennes Försörjare i [dennes] fattigdom och dennes Tröstare i [dennes] avsaknad av familj och släktlinje.”[1]

”Helt visst ljuger inte den kloke, även om den har lust till det.”[2]

”Det är en stor vishet att tala lite, därmed är tystnad obligatoriskt för er, eftersom det helt visst är en bra metod, som minskar på bördor och eliminerar synder.”[3]

”Helt visst har Gud förbjudit paradiset för alla omoraliska [personer] med lite skam [i kroppen], som inte är rädda för vad de säger eller vad som sägs till dem.”[4]

”Undvik högmod, eftersom den som har så lite som ett stoftkorn av högmod i sitt hjärta kommer inte att träda in i paradiset!”[5]

”Fruktan för nästa värld försvinner från hjärtat för den som älskar den här världen. Om en tjänare får kunskap kommer inte kärlek att öka för den här världen, förutom att den distanseras från Gud och att Guds ilska ökas mot den.”[6]

Källor:

Hayat-e Fekri va Siyasi-ye Aimmeh, Ja’fariyan, Entesharat-e Ansariyan, 1381 SH.

Zendegani-ye Hazrat-e Emam Musa Kazem (fvmh), översatt från Bihar al-Anwar, Allamah Muhammad Baqir Majlisi, översatt av Mosa Khosravi, Entesharat-e Eslamiyeh.

Al-Irshad fi Ma’rifat Hujajillah ’ala al-’Ibad, Sheikh Mufid, översatt av Mohammad Baqer Sa’edi Khorasani, Entesharat-e Eslamiyeh.

Tahlili az Zendegani-ye Hazrat-e Emam Musa Kazem (fvmh), Baqer Sharif Qarashi, översatt av Mohammad Reza ’Atayi.

[1] Tuhaf al-‘Uqul, s. 387.

[2] Ibid, s. 391.

[3] Ibid, s. 394.

[4] Ibid.

[5] Ibid, s. 396.

[6] Ibid, s. 399.