Imam Kadhim (fvmh) i Haruns fängelser

Från år 796 e.Kr. då Harun beordrade att Imamen skulle fängslas till år 799 då han blev martyr tillbringade Imam Musa Kadhim 4 år i de svåraste omständigheterna i Haruns fängelser i Bagdad och Basrah och under uppsikt av ’Isa ibn Ja’far, Fadhl ibn Rabi’, Fadhl ibn Yahya och al-Sindi ibn Shahik.

’Isa ibn Ja’far, Imamens (fvmh) förste fängelsevakt

Basrahs guvernör övervakade Imamen i ett år på Haruns befallning, men ’Isa ibn Ja’far ibn Mansur var inte speciellt hård mot Imamen. Under denna period, då Imamen var fängslad hos ’Isa, kom ett brev till honom från Harun som sa att Harun ville att han skulle mörda Imamen. ’Isa rådfrågade några rådgivare och nära till honom och de avrådde honom från att begå en sådan handling.

’Isa skrev följande som svar på Haruns brev: ”Musa ibn Ja’fars fängelsetid hos mig har tagit lång tid och jag har skickat agenter för att de ska informera mig om hans tillstånd. Under denna period har jag inte sett honom bli trött på dyrkan och han ber ingen åkallan åt sig själv förutom att han ber om Guds förlåtelse och barmhärtighet. Det vore bättre om ni skickar någon som kan hämta honom från mig, annars kommer jag att befria honom, eftersom jag har hamnat i extrema och outhärdliga svårigheter av att ta hand om och hålla honom fängslad.”

Imamen (fvmh) i Fadhl ibn Rabi’s fängelse

’Isa ibn Mansurs brev gjorde Harun al-Rashid väldigt oroad, då han kanske skulle befria Imamen och därmed skulle Haruns alla planer gå om intet. Av denna anledning skickade han någon som skulle hämta Imamen från ’Isa och transportera honom till Bagdad.

Efter ett år i fängelse i Basrah omplacerades Imam Kadhim (fvmh) till Bagdad och hamnade under Fadhl ibn Rabi’s översikt. Den islamiske teologen Sheikh Mufid skrev följande i boken Irshad: ”Imamen var fängslad under en lång tid hos Fadhl ibn Rabi’, tills Harun bad honom om att eliminera Imamen. Men Fadhl avstod från att begå en sådan handling.”

I ett möte som Fadhl hade med ’Abdullah Qarawi sa han följande till ’Abdullah: ”Jag har flera gånger tillfrågats om att mörda Imamen, men jag har aldrig accepterat detta, och jag har meddelat dem om att jag inte är redo att begå en sådan handling. Du ska veta att jag inte kommer att underkasta mig deras önskan ifall de mördar mig.”

Imamen i Fadhl ibn Yahyas fängelse

Den tredje platsen som den Helige Ledaren hölls fängslad på var hos Fadhl ibn Yahya och i ett av hans hus. Ibn Shahr Ashub skrev: ”När Imamen förflyttades till Fadhl ibn Yahya gjorde han det lättare för Imamen och visade väldigt mycket respekt och vördnad till honom. Vissa har rapporterat om att Imam Kadhim (fvmh) var i lättnad i Fadhl ibn Yahyas hus och att han blev väldigt respekterad av Fadhl. Harun al-Rashid skickade en betjänt till Fadhls hus för att undersöka om denna sak. Han verifierade även de mottagna rapporterna och meddelade Harun om att Imamen är i fullständig lättnad i Fadhl ibn Yahyas hus. Harun blev förbannad av att höra detta och beordrade al-Sindi ibn Shahik och ’Abbas ibn Muhammad att de skulle ge Fadhl ibn Yahya 100 piskrapp.

Imamen i al-Sindi ibn Shahiks fängelse

Harun al-Rashid, som hade tappat hoppet om att mörda Imamen m.h.a. ’Isa ibn Ja’far, Fadhl ibn Rabi’ och Fadhl ibn Yahya, skickade till slut Imamen till en slav, som var en smutsig människa och hette al-Sindi ibn Shahik. Han, som aldrig försummade att lyda Haruns befallningar, gjorde ibland fängelsevistelsen till en tortyr för Imamen. Den Helige Ledaren hade det väldigt svårt i detta fängelse och fick utstå många psykiska och fysiska påtryckningar.

Imamen blev inte fri från bojor och kedjor till de sista ögonblicken i sitt liv. För att besvära Imamen i fängelset skickade Harun en kvinna i form av en betjänt till Imamen.

Imam Musa ibn Ja’fars (fvmh) martyrskap

För bli fri från Imamen beordrade Harun al-Rashid till slut al-Sindi, son till Shahik, att han skulle martera Imamen m.h.a. gift. Enligt Haruns befallning hällde Ibn Shahik en mängd gift i Imamens mat och gav det till honom. Vissa har sagt att Ibn Shahik placerade detta gift i dadlar och gav det till Imamen. Den noble Imamen åt tio dadlar och avbröt därefter ätandet. Al-Sindi ibn Shahik sa: ”Ät mer av dessa dadlar!” Imamen sa: ”Det räcker, eftersom du har nått det du önskat och handlat enligt den befallning som getts till dig.”

Efter att han förgiftat Imamen samlade han 80 personer från stormännen inför Imamens (fvmh) närvaro och sa till dem: ”Titta på denna man (Musa ibn Ja’far (fvmh))! Har han skadats på något sätt? Samtidigt ser ni hans hem, matta och frid på nära håll.” Imamen svarade med att säga: ”Det som sagts stämmer. Men å gottfolk! Ni ska veta att jag matats med gift och att mitt ansikte blir grönt imorgon och att jag kommer att lämna världen i övermorgon.”

Slutligen lämnade Imamen världen den 12 augusti år 799 e.Kr. p.g.a. gift, som al-Sindi ibn Shahik hade gett Imamen på Haruns befallning. Den Helige Imamens lik hämtades bisarrt från platsen han blev martyr på och placerades ovanpå Bagdads bro. Men till slut hämtades Imamens lik m.h.a. Sulayman ibn Abi Ja’fars, Harun al-Rashids farbror, ansträngningar och begravdes med fullständig heder i Qurayshs begravningsplats.

Muhaddith Qummi har återberättat från Sheikh Saduq att man förde kroppen till en plats som var en polisförsamling, alltså platsen för stadens regents officerare och tjänare. Man hade tvingat fyra personer att ropa att vem som än ville se Musa ibn Ja’far skulle komma ut. Det blev ett uppror i staden. Sulayman ibn Abi Ja’far, Haruns farbror, hade ett slott bredvid floden. När han hörde folkets tumult och hörde dessa rop kom han ut från slottet och beordrade sina slavar att de skulle föra bort legosoldaterna och slängde själv turbanen från sitt huvud och slet sönder sin krage. Han gick barfota för att delta i Imamens begravningsceremoni och beordrade att man runt den noble Imamens kropp skulle ropa: ”Vem som än vill titta på Den rene (Tayyib), son till Den rene, kom för att delta i Musa Kadhims begravningsceremoni!” Därefter samlades alla människor i Bagdad, och ljudet av skrik och rop nådde den blå himlen från jorden. Då man hade hämtat Imamens kropp till Qurayshs begravningsplats såg det ut som att han stod upp och fick ghusl, hunut och svepning. Den svepning som hade arrangerats för Imamen kostade 2500 dinarer och hela Koranen var skriven på den. Imamen täcktes med den och han begravdes med fullständig heder i Qurayshs begravningsplats.

 

Imam Kadhim (fvmh) enligt andra

Musa ibn Ja’fars (fvmh) enastående och makalösa karaktär, som precis som solen bländar observatörernas ögon, har blivit ett föremål för experters prisning och lovord, och här nämner vi en del av dem:

1 – Harun al-Rashid, Musa ibn Ja’fars (fvmh) mest styvnackade fiende, svarade följande som svar på en fråga från sin son Ma’mun, som frågade varför han respekterade och berömde Musa ibn Ja’far så pass mycket:

”Han är folkets [sanne] ledare, Guds bevis över skapelsen och Hans ställföreträdare bland Hans tjänare. Utåt sett är jag samhällets ledare, det även genom att stödja mig mot styrka och makt. Vid Gud [svär jag] att han är lämpligare än mig och alla människor att förfoga över Guds Sändebuds (fvmh & hf) position.”[1]

2 – Muhammad ibn Sa’i Shafi’i sa:

”Imam Kadhim har en hög position och ställning. Han var flitig i att dyrka Gud och berömd för storheter. Han spenderade nätterna i prostration och att stå upp [i bönen] och dagarna i att ge välgörenhet och att fasta. Han kallades för ”Kadhim” p.g.a. stort tålamod och förlåtelse. Han svarade de som talade illa mot den Noble med gott och överträdare med förlåtelse. Han kallades för ”Den rättfärdige tjänaren” p.g.a. omfattande dyrkan. Han var känd som ”Behovens dörr” i Irak, eftersom vem som än sökte hans medling nådde sin önskan.”[2]

Ibn Sabbagh Maliki skrev:

”Den Nobles uppenbara goda karaktärsdrag och storheter och lysande dygder och egenskaper vittnar om att han hade nått den höga toppen av nobless och perfektioner.”[3]

[1] Yunabi’ al-Mawaddah, vol. 3, s. 32.

[2] Mukhtasar Akhbar al-Khulafa, s. 39, återberättat från Hayat al-Imam Musa ibn Ja’far (fvmh), vol. 1, s. 166.

[3] Al-Fusul al-Muhimmah, s. 232.

Imam Kadhims (fvmh) kunskap

Intellektuella frågor och ämnen som finns kvar från Musa ibn Ja’far (fvmh) i traditions-, rättsvetenskaps-, teologi- och tafsirböcker är bland de bästa och rikaste kunskapsarven som finns, och som ger sanningssökare levnadsgrunder, lärorika metoder och islamiska läror med den stadigaste logiken.

Efter Imam Sadiqs (fvmh) bortgång vände sig tusentals studenter som tränats och studerat i den noble Imamens stora universitet till hans son Musa ibn Ja’far (fvmh), som var ansvarig för administrationen av det universitet, för att nå högre intellektuella nivåer och dra nytta av den Helige Imamens välsignelser.

Musa ibn Ja’far (fvmh) svarade inte bara på många intellektuella frågor och problem under sin tid som Imam, utan snarare även under sin noble fars tid i livet.

En gång gick Abu Hanifah, ledaren för Ahl al-Sunnahs hanafiter, till Imam Sadiqs (fvmh) hus för att diskutera om en del teologiska frågor. Imamen (fvmh) var då upptagen med att vila. Abu Hanifah satte sig då ned och väntade. Vid denna stund kom ett litet barn, som var fem till sex år gammalt och hade ett vackert anlete fyllt av vördnad, ut. Abu Hanifah frågade om hans namn, varpå han svarade: ”Musa, son till Ja’far.” Abu Hanifah ställde sin intellektuella och teologiska fråga till honom. Musa ibn Ja’far (fvmh) svarade på hans fråga med stadiga argument och logiska formuleringar. Abu Hanifah, som blev förvånad och chockades av Imam Kadhims (fvmh) rimliga och logiska svar, gick ut från Imam Sadiqs (fvmh) hus samtidigt som han sa: ”Jag blev tillfredsställd med det jag hörde.”[1]

Imam Sadiq (fvmh) beskrev sin son Musa ibn Ja’fars (fvmh) kunskapsnivå såhär till en av sina kompanjoner:

”Å ’Isa! Min son Musa är på en sådan nivå intellektuellt sett att om du frågar honom om allt av Koranens innehåll kommer han att svara dig med upplysthet.”[2]

[1] Hayat al-Imam Musa ibn Ja’far (fvmh), Baqir Sharif al-Qarashi, vol. 1, s. 63-65 och Amali Murtadha, vol. 1, s. 151-152, tryckt av Dar al-Kitab al-’Arabi, Beirut, kortfattat.

[2] یا عیسی ! ان ابنی هذا الذی رأیت لوسألته عما بین دفنی المصحف لاجابک فیه بعلم.  (Bihar al-Anwar, vol. 48, s. 24, nr 40)

Lösning av andras problem

Den sjunde Ledaren (fvmh) betedde sig vänligt och ömsint mot alla människor och kämpade mycket för att tillfredsställa deras behov och lösa deras problem. Ingen kom till den Helige Imamens hus förutom att de återvände lyckliga och nöjda. Ali ibn Tahir Suri har återberättat från en av Reys invånare att han sa:

”En av Yahya ibn Khalids skribenter valdes ut att regera över Rey. Jag var skyldig en del skatt och fruktade att jag skulle bli utarmad ifall han krävde det från mig. Några sa: ”Han stödjer Ahl al-Bayts skola.” Men jag fruktade ändå att gå till honom. Slutligen bestämde jag mig för att gå till Mecka och tala om detta för min mästare Musa ibn Ja’far (fvmh). Efter att jag kommit till Imamens (fvmh) tjänst skrev den Noble ett brev med följande innehåll till Reys guvernör: ”I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges Namn. Du ska veta att det finns en skugga under Guds Tron för Honom som ingen får användning för förutom den som gör gott mot sin broder, eliminerar sorg från honom eller gör honom glad. Den som bär på brevet är din broder. Frid!”[1]

Efter att jag återvänt gick jag till guvernören och sa: ”Jag är den Tålmodige Imamens utsände.”[2] Guvernören gick barfota till husets dörr och kramade och pussade mig och frågade om Imamens (fvmh) tillstånd. Efter att han skådat Imamens (fvmh) handskrift gav han mig en del av sina egendomar. Då ville han ha skatthäftet och strök över mitt namn och gav mig ett kvitto på mina skulder…”[3]

Arbete och strävan

De felfria Imamerna (fvmd) jobbade var och en med vanliga jobb under sin tid. Bland alla jobb som fanns tyckte de mer om jordbruk och odling och uppmärksammade det mer. Hasan ibn Ali ibn Abi Hamzah har återberättat följande från sin far:

”Jag träffade Musa ibn Ja’far (fvmh) på hans åker samtidigt som svett hade omslutit hans välsignade fötter p.g.a. den extrema värmen och ansträngning. Jag sa: ”Må jag offra mig för dig! Var är männen (era arbetare)?” Imamen sa: ”Mer ärade än mig och min far har arbetat på fältet med sina egna händer.” Jag sa: ”Vilka är de?” Imamen sa: ”Guds Sändebud (fvmh & hf), De troendes ledare och alla mina nobla förfäder (fvmd).” Sedan sa han: ”Jordbruk tillhör Guds profeters, änglars, deras efterträdares och rättfärdiga människors jobb.”[4]

[1] بسم الله الرحمن الرحیم : اعلم ان الله تحت عرشه ظلا لا یسکنه الا من اسدی الی اخیه معروفا او نفس عنه کربه او ادخل علی قلبه سرورا ، و هذا اخوک و السلام .

[2] Bland den sjunde Imamens (fvmh) smeknamn.

[3] Bihar al-Anwar, vol. 48, s. 174.

[4] قال رأیت ابا الحسن ( علیه السلام ) یعمل فی ارض له قد استنقعت قدماه فی العرق. فقلت : جعلت فداک این الرجال ؟ فقال : یا علی قد عمل بالید من هو خیر منی فی ارضه و من ابی . فقلت : و من هو ؟ فقال : رسول الله (صلی الله علیه و آله ) و امیرالمؤمنین ( علیه السلام ) و آبائی کلهم کانوا قد عملوا بایدیهم ، و هو من عمل النبیین و المرسلین و الاوصیاء و الصالحین. (Ibid, s. 115)

Vilken metod är bättre?

Imamens (fvmh) välgörenhet var inte begränsat till hans vänner och anhängare, snarare mottog även den Helige Imamens fiender och motståndare hans gåvor och välsignelser. En av den andra kalifens ättlingar brukade irritera Imam Musa ibn Ja’far (fvmh) ständigt och började svära mot Imamen och Imam Ali (fvmh) varje gång han stötte på Imamen. Imamens (fvmh) kompanjoner sa: ”Låt oss mörda honom!” Imamen förbjöd dem från att göra detta. Sedan tog Imamen reda på mannens adress, som låg utanför Medina där han var upptagen med jordbruk, och åkte dit och gick in i hans åker med sitt riddjur.

Mannen skrek: ”Förstör inte våra grödor!” Imamen visade ingen uppmärksamhet mot hans oväsen och fortsatte gå tills han kom nära mannen. Imamen steg ned från sitt färdmedel och satte sig bredvid mannen och sa leendes:  ”Hur mycket har du spenderat för denna åker?” Mannen sa: ”100 dinarer.” Imamen sa: ”Hur mycket hoppas du gå i vinst?” Mannen sa: ”Jag vet inte det dolda.” Imamen sa: ”Jag sa: ’Hur mycket hoppas du gå i vinst?’” Mannen sa: ”200 dinarer.” Imamen (fvmh) gav honom en säck som innehöll 300 dinarer och sa: ”Ta denna, och åkern tillhör även dig.” Mannen reste sig upp och pussade Imamens (fvmh) huvud och bad honom att förlåta honom för hans felsteg. Musa ibn Ja’far (fvmh) log och återvände till Medina. [En eller ett par dagar senare] gick Imamen (fvmh) till moskén och såg att mannen satt i moskén. Då hans blick nått Imamen (fvmh) sa han:

”Gud vet bäst var [och i vilken familj] Han ska placera Sitt uppdrag.”

Hans kompanjoner frågade chockerade: ”Var har hänt? Du som svor åt honom innan detta!” Han ställde sig upp och konfronterade dem och bad för Imamen (fvmh). Imamen (fvmh) sa följande till sina kompanjoner, som innan detta velat mörda honom: ”Vilken metod är bättre, er avsikt eller mitt tillvägagångssätt, att jag korrigerade honom med en summa pengar?”[1]

[1] Ibid, s. 7 och Tarikh Baghdad, vol. 13, s. 28.

Generositet och givmildhet

Musa ibn Ja’far (fvmh) var islams mest generöse person under sin tid. Han gav allmosor till andra så pass mycket att folk blev förbryllade. Ibn Sabbagh Maliki skrev:

”Musa Kadhim (fvmh) var sin tids största dyrkare, lärde, generöse och högsinte person. Han letade efter Medinas utblottade människor och gick med pengar och andra förnödenheter till deras hus, utan att de förstod varifrån det kom från, förutom efter den Nobles bortgång.”[1]

En dag gick den sjunde Imamen (fvmh) tillsammans med några av sina barn och människor runt omkring honom mot sin åker utanför Medina. Innan han hade kommit fram stannade han på vägen för att vila. Vid detta tillfälle kom en svart slav med lite helva till Imamen (fvmh). Den Helige Imamen accepterade dennes gåva. Då slaven såg att vädret var kallt och att Imamen (fvmh) och hans sällskap var i behov av ved för att värma sig själva kom han återigen tillbaka med en del ved som han hade placerat ovanpå sitt huvud och sa: ”Å min mästare! Jag har även kommit med denna ved som en gåva till er.” Imamen (fvmh) accepterade även denna gåva från honom. Därefter frågade Imamen om slavens och hans herremans namn och deras adress. Efter att Imamen återvänt från åkern träffade han slavens herreman vid första tillfälle och köpte slaven tillsammans med den åker han jobbade på från hans herreman efter att de diskuterat klart. Sedan befriade han slaven och skänkte även åkern till honom.[2]

[1] Al-Fusul al-Muhimmah, s. 237.

[2] A’yan al-Shi’ah, vol. 2, s. 8, kortfattat.

Dyrkan

Traditionsåterberättare är eniga om att Imam Musa Kadhim (fvmh) var utan like på sin tid när det kommer till dyrkan. Det var få nätter i hans liv som han la sitt huvud mot sin bekväma kudde och sov i sin säng. Han kallades för ”Den rättfärdige tjänaren” p.g.a. hans omfattande dyrkan. Medinas folk kallade honom även för ”De rättslärdas prydnad” och ”Nattvakarnas ornament”. Ibn Shahr Ashub har återberättat följande från Yunani:

”Då Musa ibn Ja’far (fvmh) var äldre än tio år prostrerade han varje dag efter soluppgången tills middagen. Han reciterade Koranen med en vacker ton och blev sorgsen då han reciterade den. Åhörarna brukade även gråta p.g.a. tonen av hans recitation. Han brukade fälla tårar utav rädsla för Gud i sådan grad att hans ädla skägg blev blött av tårarna.”[1]

När han hamnade i fängelset på Haruns befallning bad han ständigt denna bön:

”Å Gud, det har gått lång tid då jag velat vara ensam med Dig och dyrka Dig i ensamhet! Jag är tacksam för att Du nu accepterat min önskan.”[2]

Han brukade repetitivt säga följande under bön och åkallelse:

”Å Gud, helt visst ber jag Dig om frid vid döden och förlåtelse under räkenskapens [dag].”[3]

[1] Manaqib, vol. 4, s. 318 och Bihar al-Anwar, vol. 48, s. 107.

[2] اللهم انک تعلم انی کنت اسألک ان تفرغنی لعبادتک ، اللهم و قد فعلت فلک الحمد

(Manaqib, vol. 4, s. 318; Mufids Irshad, s. 300; Bihar al-Anwar, vol. 48, s. 107; Al-Fusul al-Muhimmah, s. 240 med små skillnader i meningen).

[3] Bihar al-Anwar, vol. 48, s. 108.

Moraliskt uppförande och dygder

De felfria Ledarna (fvmd) var fullständiga manifestationer av dygder och moraliska uppföranden. Alla av dem har tränats i en enda skola och fått inspiration från en enda källa. Dygder som nämns om var och en av dem stämmer även för resterande Ledare. Men alla perioders skillnader sett till levnadssätt, förhållanden i samhället och samhällets intellektuella beredskap gav upphov till att vissa speciella dygder manifesterades och som inte manifesterades under andra perioder.

Som ett exempel på detta kan Imam Alis och hans respekterade söners, Imam Hassan och Imam Hussein (fvmd), mod nämnas. De levde samtidigt som Profeten (fvmh & hf) och var i konflikt med polyteisterna, Avtalsbrytarna (Nakithin), Separatisterna (Mariqin), De orättfärdiga (Qasitin) och hycklare. Av just denna anledning manifesterades andan av hjältemod och kamp mer än andra dygder i dem jämfört med de resterande felfria Imamerna (fvmd).

Således hade Imam Kadhim (fvmh) alla de egenskaper och dygder som nämnts om de föregående Ledarna.

Den sjunde Ledarens (fvmh) moraliska uppföranden och spirituella egenskaper var så pass imponerande att inte bara hans vänner, snarare att Imamens största fiender även erkände dem och ansåg sig själva var små gentemot all denna storhet.

Nu kommer vi att nämna små bitar av den Helige Imamens storartade uppföranden och egenskaper:

 

Imam Kadhims tålamod

Religionen islam har kämpat mycket för att plantera den önskvärda dygden av tålamod i muslimernas själar och gjort det till en vana för muslimer. Många rapporter har nått oss från Profeten (fvmh & hf) och Vägledningens Imamer (fvmd) gällande att utsmycka sig själv med denna egenskap.

Profeten (fvmh & hf) sa: ”Å Gud, gör mig oberoende m.h.a. kunskap och utsmycka mig med tålamodets prydnad!” Han sa även: ”Gud har aldrig ärat någon p.g.a. ignorans eller förnedrat någon p.g.a. att den har tålamod.”

De troendes ledare (fvmh) sa: ”Det goda är inte att dina egendomar och barn ökar, snarare är det goda att din kunskap och tålamod tilltar.”

Imam Sadiq (fvmh) sa: ”Tålamod räcker som hjälpare.”[1]

Denna storartade egenskap var en av Imam Musas (fvmh) tydligaste egenskaper, och den noble Imamen var ett föremål för ordspråk gällande tålamod och att svälja sin ilska.

Han förlät vem som än gjorde honom illa och kränkte honom. Han nöjde sig inte endast med detta, snarare gjorde han gott mot dem så att andan av ondska och själviskhet skulle försvinna från deras själar. Historiker har återberättat många berättelser om den noble Imamens tålamod. Det har nämnts att en ättling till Umar ibn al-Khattab gjorde dumma saker mot Imamen och svor alla typer av svordomar mot hans förfader, De troendes ledare. En av Imamens (fvmh) följare hade bestämt sig för att lönnmörda honom. Imamen förbjöd honom från att göra det och ansåg att det var bättre att korrigera honom m.h.a. en annan metod. Han frågade om hans adress. Det sades: ”Han jobbar som en jordbrukare i ett område i Medina.” Imamen (fvmh) satte sig på sin mula och red till honom anonymt och hittade honom i hans åker. Imamen gick mot honom gåendes då personen, Umars ättling, skrek: ”Förstör inte våra grödor!” Imamen (fvmh) visade ingen uppmärksamhet, eftersom han inte hittade någon annan väg att gå på till honom. När han hade kommit till honom satte han sig ned bredvid honom och började visa kärlek och vänlighet och talade till honom med de finaste formuleringarna. Med vänlighet och ömsinthet frågade han:

”Hur mycket har du gått i förlust i ditt jordbruk?”

”100 dinarer”, svarade mannen.

”Hur mycket har du i hopp om att skörda?”, frågade Imamen.

”Jag har ju inte kunskap om det dolda!!”, sa mannen.

”Jag sa till dig: ’Hur mycket hoppas du gå i vinst?’”, sa Imamen.

”Jag hoppas gå 200 dinarer i vinst”, svarade mannen.

Imamen (fvmh) skänkte honom 300 dinarer och sa: ”Denna summa tillhör dig, och ditt jordbruk tillhör även fortfarande dig.”

Umars ättling blev plötsligt rörd och skämdes för sig själv för att han tidigare försummat den noble Imamens rättighet. Imamen (fvmh) lämnade honom och gick till Profetens (fvmh & hf) moské. Han såg då att samma person hade kommit fram till moskén före honom. När han såg att Imamen kom reste han sig upp av respekt för honom samtidigt som han med hög röst sa: ”Gud vet bäst i vilken familj Han ska placera Sitt uppdrag.”

Därefter rusade hans anhängare mot honom samtidigt som de protesterade mot hans förändring. Men han konfronterade dem och talade om Imamens dygder och uppoffring för dem och bad för den noble Imamen. Då vände sig Imamen (fvmh) mot sina kompanjoner och sa: ”Vad var bättre, det som ni ville göra, eller så som jag ville för att korrigera hans handlingar till denna grad?”[2]

Imamens (fvmh) hållning mot alla sina fiender och motståndare var en hållning av godhet och vänlighet. Denna välsignade vers var hela tiden placerade framför hans ögon:

”Det goda och det onda är inte lika. Jaga bort [det onda] med det som är bäst – den som var din fiende kan då bli din nära vän!”[3]

På detta vis gav Imamen sina kompanjoner en värdefull lektion i hur man ger råd och vägleder andra. Han gjorde det klart för dem att en kallelse och vägledning måste utföras baserat på sanningen och fullständig korrekthet, med tolerans och tålamod. Ifall det inte innehåller dessa egenskaper är det inte möjligt att lyckas i att korrigera andra.

Bland några av den storsinte Imamens tecken på mildhet är att han en dag passerade en grupp svartsjuka människor och fiender till honom, varav Ibn Hayyaj, en av Imamens mest styvnackade fiender, närvarade bland dem. Ibn Hayyaj beordrade en av sina följare att ta tag i Imamens mulas betsel och påstå att han äger den. Mannen gick fram och fattade ett grepp om Imamens mulas betsel och påstod att mulan tillhörde honom. Imamen (fvmh) blev medveten om hans syfte, klev ned från mulan och skänkte den till honom.”[4]

Sannerligen manifesterade Imamen det högsta exemplet på ädelmod, extraordinär mildhet och tålamod, med denna handling.

Imamen (fvmh) gav ständigt rådet till sina barn att de skulle utsmycka sig själva med denna dygd, och han beordrade dem att förlåta de som gjort dem illa. Han samlade dem och gav dem detta råd: ”Å mina barn! Jag råder er om någonting som vem som än observerar det kommer att dra fördel av; ifall någon kommer till er och säger någonting i ert högra öra som är otrevligt för er, och sedan vänder sig till er vänstra sida och ber er om förlåtelse och säger: ”Jag har inte sagt någonting”, ska ni acceptera dennes ursäkt…”[5]

[1] Al-Nizam al-tarbawi fi al-Islam.

[2] Tarikh Baghdad, vol 13, s. 28-29; Kashf al-Ghummah, s. 247.

[3] Heliga Koranen – 41:34.

[4] Bihar, vol. 11, s. 277.

[5] Al-Fusul al-Muhimmah, Ibn Sabbah, s. 220.

Imamens (fvmh) moral och dygder

Imam Kadhim (fvmh) kallades för ”Kadhim” p.g.a. hans tålamod gentemot förtryckare och att han svalde sin ilska, och var känd som al-’Abd al-Salih (Den rättfärdige tjänaren) p.g.a. hans förträffligheter.

Att köpa och befria slavar var en av Imamens (fvmh) program i andakt, i sådan grad att han köpte fler än 1000 personer under sitt liv och befriade dem i Guds väg och för att attrahera Hans tillfredsställelse och nöjdhet.

En av vår sjunde Ledares tydligaste egenskaper är hans generositet och givmildhet i Guds väg.

Det är p.g.a. detta som historikerna är objektivt enade om att Imam Musa ibn Ja’far (fvmh) var en av sin tids kända och generösa personer och som gav sina egendomar, som han själv intjänat via jordbruk, till samhällets verkligen behövande och hjälplösa personer. Följaktligen fick den noble Imamens generositet och givmildhet ett starkt och djupt fäste i folkets hjärtan, vilket ledde till att ordspråk om det var vanligt i Medina. Ibland sa folk när de talade med varandra: ”Det är förvånansvärt att någon, trots att den fått Musa ibn Ja’fars säck av generositet, ändå uttrycker sig vara fattig och behövande.”

Imam Musa ibn Ja’far (fvmh) letade väldigt mycket efter fattiga personer. På nätterna brukade han hälla pengar, mjöl och dadlar i ett kärl och leverera det till Medinas fattiga med olika hjälpmedel, samtidigt som de inte visste vem de fick det ifrån.

Imamens (fvmh) kompanjoner och lärlingar

Följande personer kan nämnas tillhöra Imam Kadhims (fvmh) kompanjoner:

Yunus ibn ’Abd al-Rahman, Safwan ibn Yahya, Muhammad ibn Abi ’Umayr, ’Abdullah ibn Mughirah, Hasan ibn Mahbub, Ahmad ibn Muhammad ibn Abi Nasr Bazanti (dessa först nämnda sex personer tillhörde samrådets kompanjoner), Ali ibn Yaqtin, Muhammad ibn Khallad, ’Abd al-Rahman Bajali, Ali ibn Ja’far, Hussein ibn Ali ibn Fadhdhal, Dawud al-Riqqi, Musa ibn Bukayr och Isma’il ibn Mahran.

Ett urval av Imamens (fvmh) tal

”Tålamod gentemot ensamhet visar på intellektets styrka. Vem som än därmed tänker på Gud, den Välsignade och Upphöjde, distanserar sig (i’tazala) ifrån den här världens folk och de som är inklinerade till den, och fattar tycke för det som finns hos sin Herre. Gud kommer då att vara dennes Sällskap i [dennes] fruktan, dennes Hjälpare i [dennes] ensamhet, dennes Försörjare i [dennes] fattigdom och dennes Tröstare i [dennes] avsaknad av familj och släktlinje.”[1]

”Helt visst ljuger inte den kloke, även om den har lust till det.”[2]

”Det är en stor vishet att tala lite, därmed är tystnad obligatoriskt för er, eftersom det helt visst är en bra metod, som minskar på bördor och eliminerar synder.”[3]

”Helt visst har Gud förbjudit paradiset för alla omoraliska [personer] med lite skam [i kroppen], som inte är rädda för vad de säger eller vad som sägs till dem.”[4]

”Undvik högmod, eftersom den som har så lite som ett stoftkorn av högmod i sitt hjärta kommer inte att träda in i paradiset!”[5]

”Fruktan för nästa värld försvinner från hjärtat för den som älskar den här världen. Om en tjänare får kunskap kommer inte kärlek att öka för den här världen, förutom att den distanseras från Gud och att Guds ilska ökas mot den.”[6]

Källor:

Hayat-e Fekri va Siyasi-ye Aimmeh, Ja’fariyan, Entesharat-e Ansariyan, 1381 SH.

Zendegani-ye Hazrat-e Emam Musa Kazem (fvmh), översatt från Bihar al-Anwar, Allamah Muhammad Baqir Majlisi, översatt av Mosa Khosravi, Entesharat-e Eslamiyeh.

Al-Irshad fi Ma’rifat Hujajillah ’ala al-’Ibad, Sheikh Mufid, översatt av Mohammad Baqer Sa’edi Khorasani, Entesharat-e Eslamiyeh.

Tahlili az Zendegani-ye Hazrat-e Emam Musa Kazem (fvmh), Baqer Sharif Qarashi, översatt av Mohammad Reza ’Atayi.

[1] Tuhaf al-‘Uqul, s. 387.

[2] Ibid, s. 391.

[3] Ibid, s. 394.

[4] Ibid.

[5] Ibid, s. 396.

[6] Ibid, s. 399.