Dyrkan

Traditionsåterberättare är eniga om att Imam Musa Kadhim (fvmh) var utan like på sin tid när det kommer till dyrkan. Det var få nätter i hans liv som han la sitt huvud mot sin bekväma kudde och sov i sin säng. Han kallades för ”Den rättfärdige tjänaren” p.g.a. hans omfattande dyrkan. Medinas folk kallade honom även för ”De rättslärdas prydnad” och ”Nattvakarnas ornament”. Ibn Shahr Ashub har återberättat följande från Yunani:

”Då Musa ibn Ja’far (fvmh) var äldre än tio år prostrerade han varje dag efter soluppgången tills middagen. Han reciterade Koranen med en vacker ton och blev sorgsen då han reciterade den. Åhörarna brukade även gråta p.g.a. tonen av hans recitation. Han brukade fälla tårar utav rädsla för Gud i sådan grad att hans ädla skägg blev blött av tårarna.”[1]

När han hamnade i fängelset på Haruns befallning bad han ständigt denna bön:

”Å Gud, det har gått lång tid då jag velat vara ensam med Dig och dyrka Dig i ensamhet! Jag är tacksam för att Du nu accepterat min önskan.”[2]

Han brukade repetitivt säga följande under bön och åkallelse:

”Å Gud, helt visst ber jag Dig om frid vid döden och förlåtelse under räkenskapens [dag].”[3]

[1] Manaqib, vol. 4, s. 318 och Bihar al-Anwar, vol. 48, s. 107.

[2] اللهم انک تعلم انی کنت اسألک ان تفرغنی لعبادتک ، اللهم و قد فعلت فلک الحمد

(Manaqib, vol. 4, s. 318; Mufids Irshad, s. 300; Bihar al-Anwar, vol. 48, s. 107; Al-Fusul al-Muhimmah, s. 240 med små skillnader i meningen).

[3] Bihar al-Anwar, vol. 48, s. 108.

1 svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *