Imam Kadhims tålamod

Religionen islam har kämpat mycket för att plantera den önskvärda dygden av tålamod i muslimernas själar och gjort det till en vana för muslimer. Många rapporter har nått oss från Profeten (fvmh & hf) och Vägledningens Imamer (fvmd) gällande att utsmycka sig själv med denna egenskap.

Profeten (fvmh & hf) sa: ”Å Gud, gör mig oberoende m.h.a. kunskap och utsmycka mig med tålamodets prydnad!” Han sa även: ”Gud har aldrig ärat någon p.g.a. ignorans eller förnedrat någon p.g.a. att den har tålamod.”

De troendes ledare (fvmh) sa: ”Det goda är inte att dina egendomar och barn ökar, snarare är det goda att din kunskap och tålamod tilltar.”

Imam Sadiq (fvmh) sa: ”Tålamod räcker som hjälpare.”[1]

Denna storartade egenskap var en av Imam Musas (fvmh) tydligaste egenskaper, och den noble Imamen var ett föremål för ordspråk gällande tålamod och att svälja sin ilska.

Han förlät vem som än gjorde honom illa och kränkte honom. Han nöjde sig inte endast med detta, snarare gjorde han gott mot dem så att andan av ondska och själviskhet skulle försvinna från deras själar. Historiker har återberättat många berättelser om den noble Imamens tålamod. Det har nämnts att en ättling till Umar ibn al-Khattab gjorde dumma saker mot Imamen och svor alla typer av svordomar mot hans förfader, De troendes ledare. En av Imamens (fvmh) följare hade bestämt sig för att lönnmörda honom. Imamen förbjöd honom från att göra det och ansåg att det var bättre att korrigera honom m.h.a. en annan metod. Han frågade om hans adress. Det sades: ”Han jobbar som en jordbrukare i ett område i Medina.” Imamen (fvmh) satte sig på sin mula och red till honom anonymt och hittade honom i hans åker. Imamen gick mot honom gåendes då personen, Umars ättling, skrek: ”Förstör inte våra grödor!” Imamen (fvmh) visade ingen uppmärksamhet, eftersom han inte hittade någon annan väg att gå på till honom. När han hade kommit till honom satte han sig ned bredvid honom och började visa kärlek och vänlighet och talade till honom med de finaste formuleringarna. Med vänlighet och ömsinthet frågade han:

”Hur mycket har du gått i förlust i ditt jordbruk?”

”100 dinarer”, svarade mannen.

”Hur mycket har du i hopp om att skörda?”, frågade Imamen.

”Jag har ju inte kunskap om det dolda!!”, sa mannen.

”Jag sa till dig: ’Hur mycket hoppas du gå i vinst?’”, sa Imamen.

”Jag hoppas gå 200 dinarer i vinst”, svarade mannen.

Imamen (fvmh) skänkte honom 300 dinarer och sa: ”Denna summa tillhör dig, och ditt jordbruk tillhör även fortfarande dig.”

Umars ättling blev plötsligt rörd och skämdes för sig själv för att han tidigare försummat den noble Imamens rättighet. Imamen (fvmh) lämnade honom och gick till Profetens (fvmh & hf) moské. Han såg då att samma person hade kommit fram till moskén före honom. När han såg att Imamen kom reste han sig upp av respekt för honom samtidigt som han med hög röst sa: ”Gud vet bäst i vilken familj Han ska placera Sitt uppdrag.”

Därefter rusade hans anhängare mot honom samtidigt som de protesterade mot hans förändring. Men han konfronterade dem och talade om Imamens dygder och uppoffring för dem och bad för den noble Imamen. Då vände sig Imamen (fvmh) mot sina kompanjoner och sa: ”Vad var bättre, det som ni ville göra, eller så som jag ville för att korrigera hans handlingar till denna grad?”[2]

Imamens (fvmh) hållning mot alla sina fiender och motståndare var en hållning av godhet och vänlighet. Denna välsignade vers var hela tiden placerade framför hans ögon:

”Det goda och det onda är inte lika. Jaga bort [det onda] med det som är bäst – den som var din fiende kan då bli din nära vän!”[3]

På detta vis gav Imamen sina kompanjoner en värdefull lektion i hur man ger råd och vägleder andra. Han gjorde det klart för dem att en kallelse och vägledning måste utföras baserat på sanningen och fullständig korrekthet, med tolerans och tålamod. Ifall det inte innehåller dessa egenskaper är det inte möjligt att lyckas i att korrigera andra.

Bland några av den storsinte Imamens tecken på mildhet är att han en dag passerade en grupp svartsjuka människor och fiender till honom, varav Ibn Hayyaj, en av Imamens mest styvnackade fiender, närvarade bland dem. Ibn Hayyaj beordrade en av sina följare att ta tag i Imamens mulas betsel och påstå att han äger den. Mannen gick fram och fattade ett grepp om Imamens mulas betsel och påstod att mulan tillhörde honom. Imamen (fvmh) blev medveten om hans syfte, klev ned från mulan och skänkte den till honom.”[4]

Sannerligen manifesterade Imamen det högsta exemplet på ädelmod, extraordinär mildhet och tålamod, med denna handling.

Imamen (fvmh) gav ständigt rådet till sina barn att de skulle utsmycka sig själva med denna dygd, och han beordrade dem att förlåta de som gjort dem illa. Han samlade dem och gav dem detta råd: ”Å mina barn! Jag råder er om någonting som vem som än observerar det kommer att dra fördel av; ifall någon kommer till er och säger någonting i ert högra öra som är otrevligt för er, och sedan vänder sig till er vänstra sida och ber er om förlåtelse och säger: ”Jag har inte sagt någonting”, ska ni acceptera dennes ursäkt…”[5]

[1] Al-Nizam al-tarbawi fi al-Islam.

[2] Tarikh Baghdad, vol 13, s. 28-29; Kashf al-Ghummah, s. 247.

[3] Heliga Koranen – 41:34.

[4] Bihar, vol. 11, s. 277.

[5] Al-Fusul al-Muhimmah, Ibn Sabbah, s. 220.